Oktober månad och på snabbvisit på Halki, den lilla ön väster om Rhodos.
Aldrig har vi varit på en sådan stillsam och avslappnad ö som denna.
45 minuter står det på reklamskylten i den lilla hamnorten Kamiros Skala på Rhodos västkust.
– It costs 20 euro but this is low season and boat is coming on Thursday, säger den solbrända och glada fiskaren som sitter ensam i hamnen med undantag för ett par fiskare som fiskar långt ute på kajen.
Men det blir inte passage på torsdagen för oss, det blir på lördagen istället.
Det är det lilla fartyget Nikos Express som sakta men säkert kör oss över det gnistrande klarblåa havet till Halki.
Med på båten sitter cirka 20 passagerare uppe på soldäcket och nere på däck står en vespa och två stora ”högar” med livsmedel såsom tomater, potatis och allehanda frukter.
Det är en trött skara resenärer och besättning som 75 minuter senare anländer till hamninloppet på den lilla ön.
Min kamera smattrar och jag byter mellan både min GoPro, telefon och digitalkamera.
Det är nästan så att vi tappar hakan denna tidiga förmiddag när vi sakta glider in mot kajen.
Pastellfärgade hus breder ut sig och klättrar upp en bit på kullen i den lilla skyddade klarblåa bukten i orten Nimborio.
Vi hade hoppats att kunna köpa något tilltugg och någon dryck ombord på båten men eftersom att värdinnan låg och sov inne i kaptenshytten så sätter vi oss istället på ett av de små cafeér som ligger längs hamnpromenaden.
En ”English Breakfast” senare tar vi sikte mot stranden Ftenagia som vi tycker verkar ha bäst potential av de närliggande stränderna på ön.
Promenaden dit går genom den labyrintliknande staden och vi passerar både vita, gula, blåa och röda hus på de små gatorna.
Här kryllar det av den vackra växten och blomman bougainvillea.
Överallt är det tyst, stängt och igenbommat.
Tillslut når vi ut på en liten väg där det är skyltat med en pil och texten ”Ftenaga Beach” och vi fortsätter vandringen på en liten grusväg.
Ett par minuter senare tappar vi andan igen.
Vid en taverna ligger det ett par stolstolar med paraply vid en liten strand som har kanske det klaraste vattnet vi sett hittills på resan.
Vi bestämmer oss för att ”här ska vi ligga” och betalar 6 euro för två solstolar av den till utseendet hårda kyparen med coola solglasögon.
Här är vi nästan helt ensamma, det är tyst och det enda vi hör är vågorna som skvalpar upp på den lilla stranden.
Utsikten är en storslagen panorama och långt därborta ser vi Rhodos västkust resa sig ståtligt vid horisonten.
Ett plötsligt infall i paradiset.
– Ska vi stanna en natt?
Vi skriver till båten på Messenger-appen.
En timme senare svarar de att det går bra att åka tillbaka dagen efter på samma biljett.
Vi tittar på Booking och hittar ett hotell som ligger precis vid vattnet.
Det visar sig vara den gamla tvättsvampsfabriken som numera gjorts om till öns finaste hotell.
80 euro tycker vi verkar vara en helt okej ”deal” för ett så fint hotell.
En snorkeltur senare har jag ett missat samtal och har fått ett sms på telefonen.
Ägaren Yannis som kommer från Athen har sökt oss och undrar om han kan komma och hämta oss med bil vid hamnen,
”Vi kan ta oss själva från stranden” hälsar vi och får en tumme upp.
Ett par timmar senare checkar vi in på det rena och enkla och ”designiga” hotellet.
Vi får ett rum med altan och 15 meter till havet.
Men istället för att bada, som vi har gjort hela dagen, beger vi oss till hamnen igen för att intaga kvällsvard.
Det är tyst och lugnt och folktomt och det är bara ett till par på restaurangen vi väljer.
– Vi stänger om ett par dagar, säger ägaren, som ger oss ett visitkort och tycker vi ska komma igen nästa år.
Vi äter och tar sedan en längre kvällspromenad genom staden och upp mot stranden Pondamos beach strax efter att kvällssolen faller.
På vägen vid ett hus ser vi en taxi som vi gissar är öns enda.
Vägen tar oss sedan förbi kyrkan Saint Thekla och en vacker kyrkogård som blickar ut över det lugna havet.
Nästan som i en cirkel går vi sedan runt och återvänder till staden där vi går in i en av stadens enda affärer.
Jag frågar om kylskåpsmagneter, vykort och frimärken.
– It’s finished, säger den gamle affärsinnehavaren och ler.
Nåväl, vi vandrar i mörkret tillbaka mot hotellet där vi lägger oss med öppen balkongdörr och hör – absolut ingenting!
Mörkt och tyst, stjärnorna tindrar på himlen och en fullmåne belyser vattnet.
Vi somnar till den kanske lugnaste och mest tysta stadsbilden någonsin.
Däremot går myggorna loss på Lena under natten…
Morgonen bjuder sedan på ett sällsynt vackert morgondopp i ett hav som är som en blå simbassäng.
Vattnet är sådär galet klart och färgat så att man nästan smäller av.
En frukost och utcheckning senare beger vi oss sedan igen till Ftenagia Beach där vi spenderar resterande del av dagen innan det är dags att bege sig till båten igen.
– Did you like Halki that much?, frågar värdinnan på båten och ler.
Jag säger till Lena att pricken över i:et vore om vi fick se delfiner på hemresan.
En halvtimme från Rhodos kust hinner vi som hastigast se tre delfiner hoppa i vattnet och cirkeln känns helt sluten efter 30 timmar på den gudomligt fina ön Halki.
